Konsten på restaurangen 

 

Det finns ofta konst på restaurangers väggar. Restaurangväggen får fungera som en kravlös utställningsyta, en plats för dekoration där konstverk är sorts exklusiv tapet, kort sagt: konsten är på restauranger är bakgrund. Bara. Det är fullt förståeligt. Krögare jobbar ju nästan jämt. Även om en nyfikenhet på samtidskonst och konstnärer finns hos många krögare, så saknas ofta tiden att göra något mer. Men, man göra det på ett annat vis. Det är möjligt. För vad händer om man arbetar med konsten och restaurangrummet på ett djupare, mer undersökande plan?

Med projektet "Konsten på restaurangen" vill vi se vad som händer med konsten, och med betraktaren, när konsten får vara mer än en kuliss. Vi vill tillåta den att få vara en långsamt verkande, tydlig närvaro i restaurangrummet. Utan den status och det exklusiva avstånd mellan sig och betraktare som konsten åtnjuter i det traditionella konstrummet bereds plats för ett annat förhållningssätt, där man  kan närma sig konsten. Tror vi. 

Utanför städerna, på lands- och i glesbygd, finns det ganska få utställningsrum för samtidskonst. Då får man ta till andra knep än de konventionella sätten. Och att kombinera en restaurangverksamhet med en undersökande, icke-kommersiell samtidskonstverksamhet kanske kan vara är ett. 

Vi har olika förväntningar på vår omgivning beroende på i vilken miljö vi befinner oss i. På en restaurang är flödet av energi, människor, möten, sinnesupplevelser och samtal konstant. Man är där för att äta och dricka och mötas. Men det kommer ögonblick när man reflekterar över sin omgivning.  

För en konstnär som vill arbeta med någon av de aspekter som en restaurang erbjuder gäller det att beakta den situation som råder där. En ätande människa vill inte bli störd, avbruten. Något liknande de villkor som gäller för offentliga konstverk i känsliga miljöer, med känsliga betraktare, gäller. Rent praktiskt kan man inte arbeta med vilken teknik eller metod som helst. Man måste förhålla sig till en situation och ett material. 

Som ett komplement till utställningarna kommer projektet att omfatta aktiviteter. Under lågsäsong kommer vi att hålla föreläsningar i modern och klassisk konsthistoria. Planeringar för upplägg av visningar och föreläsningar för barn och unga är under konstruktion."En fundering till kaffet" kallar vi den lilla enkät med frågor om hur man uppfattar konsten på väggarna. Enkäten kommer att  dyka upp, utan förvarning, på matgästernas bord - både vid lunch- och middagstid. Svaren - anonyma - kommer att publiceras här.   

 

Art at the restaurant 

 Art is often installed on restaurant walls. The restaurant wall is sort of a low-pressure, not-too-demanding exhibition space. A free stage, one could say. It can be a place for decoration and images, an exclusive wall paper. In short: art in restaurants is background. Fair enough. Nothing wrong with that. Chefs always work and even it they wanted to work with art in a more exciting manner they seldom have the time. Or the resources.

But, could it be done? What happens when somebody works with the space and the artists in a more exploring manner in the restaurant room? 

The project "art at the restaurant" is an experiment. There could, really, be a question mark at the end of the project title. Because, is it really possible to see - really see - and eat at the same time? We want to see what might happen to the art, and to the viewer, when the art is allowed to become more than a backdrop in this situation. We want to give art more presence and weight in the room. And we believe that, when robbed of the status and the exclusivity that comes packaged with the traditional art exhibition space (museum, gallery...), something will change in the way that guests experience the art. 

Here, on the north west coast of Sweden, the setting is the rural area, far from any city, and as such there's a limited resource when it comes to art centers and other art exhibition spaces. This is a problem, definitely, but also a challenge. Other tricks than the conventional ones are called for. And the combination of a restaurant-and-non-commercial-contemporary-art-activity might be one of these tricks. Of many. Something has to be considered for an artist who wants to work with some of the aspects a restaurant room offers him or her. The conditions in a restaurant don't differ so much from a really socially sensititive place, like a hospital. And the work situation is similar. An artist working on a public work of art in a hospital has to tread gently. The same goes for a restaurant. A person when eating is extra sensitive. The artist must relate to this, as well as the environment and material. 

The exhibition project is also an educational project. We are planning art history lectures during low season, and talks about the art work on display for all ages. "A coffee full of thought" is sometimes served, after lunch or dinner; a short questionnaire on the exhibition's impact. The answers will be posted here, anonymously. 

 

 

2017

2 juni - 2 augusti

 

Inger Flemming Lange

Build me up Buttercup

 

En förfluten tids smörspadar i ny, uppbygglig konstellation. Landskapsteckningar - massiv och kuperad terräng - på melittafilter. Collage där två olika kulturers diametralt olika idealbilder av umgänge och representation får mötas och vackert umgås. Plantor med döda vindruvsrankor som karskt strävar upp ur sina korkar.

 I sommar råder en ny, tillåtande miljö på Restaurang Telegrafen. Idéer uppstår på de mest oväntade sätt. Det handlar om kökskultur och matlagningsprocesser. Om energi, rörelse och väntan.

Inger Flemming Lange (född 1955 i Göteborg) är lokalt förankrad i Norra Bohuslän. Hon bor i Linnebacka utanför Grebbestad och arbetar intuitivt med vitt skilda tekniker för att visualisera en idé. Hon utgår ofta från sin omedelbara vardag och nära verklighet.

I slutet av utställningsperioden kommer Inger att närvara på en konstkväll/dammiddag, där hon berättar om såväl utställning som sitt konstnärliga arbete. Information om detta kommer här på hemsidan och via nyhetsbrevet. 

 

 

2015

13 okotober - 23 november 

 

David Carlsson 

En fast klippa

 

Skulpturerna på väggarna kan vid en första anblick verka oansenliga. Men låter man blicken dröja vid dem har de snart blivit något som påminner om mystiska spelpjäser eller något slags tecken, som i kraft av sin stentunga tyngd intar rummet de befinner sig i. Det som verkar vara något vid en första anblick, kan visa sig vara något helt annat. Gå närmare skulpturerna. Undersök dem, betrakta dem noga. Syna dem. Du kommer att upptäcka att de är illusioner. De är lekar med våra olika föreställningar om material. En keramiks platta liknar sten. En sten liknar en sten men är i själva verket keramik. Ett papper fladdrar till, ett helt landskap försvinner. 

David är keramiker, född i Grebbestad. Hans arbeta behandlar det mänskligt kanske mest ursprungliga, och vardagliga, av material. Hans tillvägagångssätt bygger på att undersöka frågor om identitet - vem man är, vem man skulle vilja vara. Han är född 1977 och lever och arbetet i Skee och i Göteborg, där han är lektor i keramiks konst på Högskolan för Design och Konsthantverk. 

Den 17 november 19.00 håller David en konstkväll på restaurangen, och berättar om sitt konstnärliga arbete. 

 

 

 

31 mars - 9 maj

 

Anna Bjerger

Familiar Shadows (Salong)

 

Verket består av en samling övermålade bildmotiv i ram, installerade i ett kluster. Tavlorna är inköpta i diverse secondhandbutiker och motiven har något oansenligt, gränsande till det prosaiska, över sig. Det som binder dem samman är deras tillgänglighet och format. Eftersom jag vill att verket skall representera något allmänt så har jag i största mån undvikit att lägga några personliga eller estetiska värderingar i mitt urval. Förutom att vi blir medvetna om måleriets transformativa kraft i sitt försök att ta motivet i besittning så speglas i verket också en tid och en kultur.

Min drivkraft var att försöka finna skönhet, spänning och/eller humor i dessa motiv. Samt att, i detta för dem nya sammanhang, ge dem tyngd och ökad livslängd. Verket öppnar bland annat upp för frågor om urval, skönhet, smak och kultur. Glasets skrihet skulle kunna spegla motivets sårbarhet i en föränderlig tid.

I installationen uppstår mönster och upprepningar vilket ger oförutsägbara möjligheter för vidare associationer och tolkningar hos betraktaren.

Anna Bjerger, 2014

 

 

 

 

 

2014

 

 

12 augusti - 22 december 

 

Inger Flemming Lange

SV 240°

 

 

Vinterns utställare på Restaurang Telegrafen är lokalt förankrad här i Tanum. Med bas i Linnebacka, mitt på landet, arbetar Inger Flemming Lange i ett gränsland någonstans mellan skulptur och måleri. Den tvådimensionella bilden glider gärna ut i en relief. En viss form kan göra motstånd, lösgöra sig från en yta och istället bli en skulptur. Eller i samspel, i en överenskommelse med ytan, övergå i någonting mer, någonting annat, oväntat och oförutsett.

Akvarellerna i blått som du ser på väggarna verkar nästan sväva. Nakna, enkla. Öppna. Blå.

Papperet är inte längre bara bakgrund. Det har med vattnets hjälp blivit en landskapsliknande dimension, en medaktör till färgen. 

I ljuset från fönstren längst till vänster när du stiger in i restaurangen möts du av en stor oljemålning. Här gestaltas också den blå färgen, men på ett annat sätt. 

Inger Flemming Lange hade inledningsvis idéer kring att arbeta tredimensionellt, med omoderna, kasserade köksredskap och deras påföljande transformation till helt och hållet gåtfulla objekt. Hon valde ändå ett tvådimensionellt angreppssätt- akvarellmåleri. Sju blå akvareller och en stor blå oljemålning hänger nu på väggarna. De omger de ätande gästerna, ringar in dem, skapar en ny och blå plats i rummet.

Akvarell och bilder av vatten äger en särskild laddning här. Dels vilar Arne Isacssons skugga tungt över mediet och dess utövare. Och bilder av havet  används i kommunens så väl som företagens marknadsföring av den här platsen för att locka människor att inte bara flytta hit utan också för att stanna här. Konstruerade och romantiserande bilder av natur och vatten dominerar i berättelsen om Bohuslän. Det motsägelsefulla är att det verkliga havet flyttas längre och längre bort - strandskyddet hotas, den lokala fiskerinäringen är borta, och så vidare. Det är en frågeställning som kunde intressera människor som lever här och kanske få dem att betrakta samhället de verkar i såväl som sin roll i det. 

 

 17 juni - 9 augusti

 

Agneta Brudin Almeida

 

Sommarens utställare, Agneta Brudin Almeida, har alltid tecknat. Hon kan inte minnas hur eller när detta började. Bara att hon som barn satt och arbetade med en blyerts- eller tuschpenna i handen. Övade och övade och övade. Länge, länge. Man kan tveklöst säga att det är för teckningen som Agnetas hjärta bultar, nu på samma sätt som när hon var tonåring. Sommarens utställning på Telegrafen omfattar därför en hel del av hennes teckningar och illustrationer.  Men vi vill också visa något av hennes bredd vad gäller tekniker och ämnen. Agneta arbetar med olja, pastell och akvarell. Vi sidan om det så tar hon uppdrag som grafisk formgivare och illustratör. Hon formger logotyper och gör illustrationer för hemsidor. Hon översätter, sist men inte minst, poesi från tyska till svenska.Men, tillbaka till teckningen. För det är ju där allting började.  

 

Tecknandet pågick såväl under skoltid i skolan i Stockholm som på somrarna hos farmor Maria och fastrarna Maj och Ulla i Grebbestad. För barndomens sommarlov kom att bli somrar av intensivt lärande. Fastrarna arbetade på Grebbestad Folkhögskola, Ulla med teckning och vävning, Maj med vävning och textil. Agneta var hemma hos dem i det stora huset på Nedre Långgatan - sedan länge rivet - och kunde så småningom allt, från måleritekniker till vävning och sömnad och nu snart glömda virktekniker.När hon kom in på Konsthögskolan i Wien 1962 - Konstfack i Stockholm ansågs av föräldrarna som alltför radikalt; det här var ju trots allt det vilda 1960-talet - var kulturkrocken mellan det trygga folkhemmet med sitt välstånd och det av historien nedtyngda Österrike en stark upplevelse som hon fortfarande bär med sig. Då var det, inte bara, efterkrigstid i Österrike. Där rådde också en helt annan estetik och stil än hemma i Sverige. I Wien härskade en eklektisk atmosfär och en överdådig stil där minimalism och förenkling - det som vid den här tiden var det som gällde i Sverige -  helt och hållet lyste med sin frånvaro. Säkert är att hon som tjugoåring blev påverkad på djupet av sin identitet av dessa två helt motstridiga uttryck. För, som hon själv skriver om sitt arbete:

 

"Jag trotsar konsekvent alla försök att bli stoppad i ett fack, men hamnar kanske trots allt där ändå: I mitt eget jag."

 

4 mars - 14 juni: Eva Björk

Text om Eva på gång!